Jag gör saker i snabbt tempo, lite här och lite där, ständigt på språng och glömmer att andas ordentligt.
Till och med under ett par lugna timmar på spa med maken, då det borde kännasavslappnat....då tittade jag på klockan och kände mig jagad, för hur skulle vi hinna?...

Nä, då är det väl nog?
Jag vill känna mig nöjd med mig själv och det jag gör och inte söka bekräftelse hos andra.
Lättare sagt än gjort.

Men allt börjar hos mig själv, ändra tanken, ändra mitt sätt att se på mig själv och det jag gör.
Var börjar jag?
Det finns så många olika sätt, vilket kommer att fungera bäst för mig?

Ska jag börja varje morgon med att bestämma mig för 3 saker som jag ska ta tag i och göra klart?
Är det ett bra sätt att få saker gjort och känna mig mindre stressad/ jagad?

Det är bra att träna/ röra på sig, äta bra mat, tillbringa tid med nära och kära, vila, läsa en bra bok, uppleva saker....när ska jag hinna göra allt man bör göra?

Dagen idag började bra och slutade bra.
Så härligt!

Imorse var Moa uppe strax efter mig.
Jag tog ner hennes kläder till tvn där hon satt så att hon klädde sig så småningom, sedan gjorde jag iordning en mjukmacka med ost och skinka samt ett glas mjölk och dagens vitaminer och ställde fram det till henne.
Hon sken upp och sa tack :)
Idag behövde hon inte sluta med tv´n och gå till köket för att sitta och tvinga i sig varje tugga fil eller macka under en lååång stund vid köksbordet med påminnelse från mig eller hennes pappa ("Du måste börja äta nu").

Sedan fixade jag välling till lillebror som vaknat och plockade upp honom ur sängen.
Som vanligt var han ivirig på att få leka lite med bilarna och han ville göra det i sitt rum, så jag vi stannade där.
Han började plocka fram sitt Duplo och vi byggde ett hus.
Moa kom precis då jag behövde gå ner för att göra mig klar och åka till jobbet.
Hon frågade Elias om hon fick vara med och han blev glad gav mig en kram och puss innan jag lämnade dom.

På förmiddan hade vi ett inbokat möte på BUP jag och Gustav.
Det kändes som en bra träff.
Jag kände att jag tog upp alla bitar som oroade mig och som var tunga och det var viktigt.
Ofta har jag dåligt samvete och känner att jag borde gjort annorlunda, borde gjort mer, skulle inte ha tappat humöret osv.

Ikväll var vi själva igen jag och barnen, men det var sista kvällen på Gustavs eftermiddagsvecka iaf.
Middan gick ovanligt bra men de hade väl ätit på 5 minuter.
Vi cyklade ner till affären, köpte det vi behövde, Elias stressade på mig och oss men det gick br iaf, jag behöll lugnet.
Då vi kom hem fixade vi iordning ett riktigt filmmys precis som vi gjorde varje fredag innan lillebror kom.
Vardagsrumsbordet åkte åt sidan, en stor hög med täcken, filtar och kuddar bredde ut sig nedanför soffan och övers hamnade Moa och Elias.
Moa valde filmen Totoro och det blev genast en favorit för Elias "Nanne!".
Han tyckte om den stora "nallen" :)

Jag plockade undan i köket och sedan la jag mig också intill ungarna och såg på film.
Det blev en ovanlig kväll.
Barnen var på samma plats, gjorde samma sak utan minsta kiv och båda var lika nöjda.
Då filmen var slut fick båda borsta tänderna och göra sig klara för sängen och sedan bar vi upp alla täcken, kuddar och filtar till sovrummen igen.
Moa la sig och läste lite bok då jag hade sagt godnatt.
"Kan vi göra om det imorgon igen?" undrade Moa :)
Filmmys kanske kan ju passa både på fredag och lördagkväll :D

Vad härligt att få känna sig nöjd med sig själv helt och fullt en kväll då barnen lagt sig.
Tack för idag!

Om två timmar slutar min man att jobba, sedan är det helg för oss alla i familjen
<3

"På en liten blå planet, är du min längtan
min oändlighet"

Jag satt och tittade tillbaka i min blogg på tiden innan vår minsting kom och tiden innan skolan blev något tungt och jobbigt för Moa.
Den där tiden innan nätterna lämnade oss sömnlösa för att den lille inte sov mer än korta stunder åt gången (hans första 1 år och 10 månader) och dagarna fylldes av skolans telefonsamtal och Moas magont och oro.
Det var kanske lite lättare då...

Jag och Moa hade många stunder med små utflykter och pyssel vid köksbordet.
Nu är båda sakerna väldigt sällsynta. Inte ens våra fredagsfilmkvällar har vi kvar.

Orken och tiden har jag inte på min sida, inte som det är just nu.
Jag vill gärna ta tag i allt igen, plocka fram den kreativa andan som jag brukade må så gott av...men det kommer inte så långt upp på prioriteringslistan.
Inspirationen är inte heller där den en gång var.

Kanske måste jag tillåta mig själv att faktiskt inte orka vara som jag var då, låta det ta sin tid och inte tvinga fram något som jag inte kan vara just nu.
Även då det var som tygst och vi var som tröttast, så slutade vi inte att skratta och slutade inte att leta efter lösningar på det som inte fungerade. Vi vägrade tappa hoppet om att det skulle bli bättre.
Både jag och min man är väldig envisa och orkar med omständigheter som tar allt, även om det är under en lång tid.
Då vi var mitt upp i sömnbristen och krisen i skolan och inte kunde se någon ljusning där vi befann oss, då valde vi att bryta upp, sälja radhuset, flytta 1½ mil till ett nytt område, en ny skola och nya möjligheter.

Och trots att jag ofta tynger ner mig själv med dåligt samvete för att jag inte har ork att fixa mer, inte har lösningarna på svårigheterna i skolan iom diagnosen och allt...så glömmer jag inte bort det fina vi har.
Kärleken, glädjen över att ha varandra, att vi bor med skogen bakom huset och vilken tillgång det är!

Jag påminner mig ofta om hur härligt livet är ändå, hur solen värmer kinden nu när det är vår :)

Med den där kärleken blir allt bra ändå och kanske landar vi en dag på en ruta i livet där vi ser att allt faktiskt blivit riktigt bra, där vi kan andas ut och känna att vi ändå gjorde ett bra jobb.

Jag sitter i i soffan i tvrummet och lyssnar på Europes lugna låtar från 2000 talet...
Det är tyst här hemma, barnen sover och maken jobbar.

Just nu sitter jag mest och funderar över hur jag ska göra med jobbet.
Tänk om jag kunde få veta vad som blir det bästa redan innan, så att jag inte gör ett misstag och sedan ångrar mig.
Vi har bott här på Röbäck i ett år och några månader och jag sa på en gång då vi flyttade att det hade ju varit toppen om Elias fick plats på Luvan (förskolan på andra sidan vägen) och om jag sedan fick jobb på Kragen (som ligger ett par hundra meter nedanför Elias förskola.

Då Gustav började att jobba skift så sa jag till chefen att jag hade önskemål om att få börja jobba på Röbäck, eller iaf i närheten. Men tydligen fanns det ingen lista att skriva upp såna önskemål på så att andra rektorer fick veta om det.
Jag mailade rektorer på vår sida av stan, men ingen hade ngn plats som skulle bli ledig.

För ett par veckor sedan råkade min chef försäga sig....hon hade fått mail av en med fast anställning inom kommunen som önskade att jobba på Haga eller i närheten eftersom att hon själv bodde på Mariedal.
Jag frågade vart hon jobbade nu "Röbäck" blev svaret.
Men sen hade inte chefen lust att prata så mycket mer om det.
Jag ringde själv rektorn på Röbäck då jag kom hem och hon bekräftade att det fanns en tjej på Kragen (förskolan nedanför den Elias går på) som hade önskemål om att byta förskola. Hon var dessutom barnskötare!

Min chef ser helst att jag inte rör mig ur fläcken, utan att jag är kvar på vår förskola och jag har ju ett fantastiskt härligt gäng kollegor omkring mig.
Men att ha väldigt nära till jobbet, lätta kunna hämta och lämna...det är ju stora fördelar med det också.

Igår var jag och hälsade på lite på förskolan här på Röbäck. Det är ju svårt att få en riktig bild av ett ställe, men första intrycket ger ju en del iaf. Jag kände mig inte övertygad...
Idag var tjejen som vill byta med mig in på vår förskola så att jag fick visa henne runt och det kändes faktiskt riktigt jobbigt.
Mitt jobb, mina ungar, mina goa kollegor....ska jag ge bort allt det till henne?
Jag vet inte....
Hur ska jag kunna veta om det blir bra, om de nya kollegorna på något sätt kan bli ens i närheten av det gäng jag har omkring mig nu?

Att ha nära till jobbet är väldigt bra, särskilt på vintern då jag inte är bilburen. Men jag vill ju trivas också.
Så, jag behöver ett tecken, något som visar mig att det är värt att satsa.
Den önskan jag haft om Elias förskoleplats slog in och nu även chansen att börja jobba på den andra förskolan här i närheten...
Chansen känns som något som kommit ur den önskan jag har haft, något som jag dragit till mig.

Kanske är det dags att jag rör på mig och ser något nytt, tar nya steg på nya golv och träffar nya människor?
Det här är ju trots allt vad jag ville.  Ändå är det så lätt att tveka...