Jag sitter i i soffan i tvrummet och lyssnar på Europes lugna låtar från 2000 talet...
Det är tyst här hemma, barnen sover och maken jobbar.

Just nu sitter jag mest och funderar över hur jag ska göra med jobbet.
Tänk om jag kunde få veta vad som blir det bästa redan innan, så att jag inte gör ett misstag och sedan ångrar mig.
Vi har bott här på Röbäck i ett år och några månader och jag sa på en gång då vi flyttade att det hade ju varit toppen om Elias fick plats på Luvan (förskolan på andra sidan vägen) och om jag sedan fick jobb på Kragen (som ligger ett par hundra meter nedanför Elias förskola.

Då Gustav började att jobba skift så sa jag till chefen att jag hade önskemål om att få börja jobba på Röbäck, eller iaf i närheten. Men tydligen fanns det ingen lista att skriva upp såna önskemål på så att andra rektorer fick veta om det.
Jag mailade rektorer på vår sida av stan, men ingen hade ngn plats som skulle bli ledig.

För ett par veckor sedan råkade min chef försäga sig....hon hade fått mail av en med fast anställning inom kommunen som önskade att jobba på Haga eller i närheten eftersom att hon själv bodde på Mariedal.
Jag frågade vart hon jobbade nu "Röbäck" blev svaret.
Men sen hade inte chefen lust att prata så mycket mer om det.
Jag ringde själv rektorn på Röbäck då jag kom hem och hon bekräftade att det fanns en tjej på Kragen (förskolan nedanför den Elias går på) som hade önskemål om att byta förskola. Hon var dessutom barnskötare!

Min chef ser helst att jag inte rör mig ur fläcken, utan att jag är kvar på vår förskola och jag har ju ett fantastiskt härligt gäng kollegor omkring mig.
Men att ha väldigt nära till jobbet, lätta kunna hämta och lämna...det är ju stora fördelar med det också.

Igår var jag och hälsade på lite på förskolan här på Röbäck. Det är ju svårt att få en riktig bild av ett ställe, men första intrycket ger ju en del iaf. Jag kände mig inte övertygad...
Idag var tjejen som vill byta med mig in på vår förskola så att jag fick visa henne runt och det kändes faktiskt riktigt jobbigt.
Mitt jobb, mina ungar, mina goa kollegor....ska jag ge bort allt det till henne?
Jag vet inte....
Hur ska jag kunna veta om det blir bra, om de nya kollegorna på något sätt kan bli ens i närheten av det gäng jag har omkring mig nu?

Att ha nära till jobbet är väldigt bra, särskilt på vintern då jag inte är bilburen. Men jag vill ju trivas också.
Så, jag behöver ett tecken, något som visar mig att det är värt att satsa.
Den önskan jag haft om Elias förskoleplats slog in och nu även chansen att börja jobba på den andra förskolan här i närheten...
Chansen känns som något som kommit ur den önskan jag har haft, något som jag dragit till mig.

Kanske är det dags att jag rör på mig och ser något nytt, tar nya steg på nya golv och träffar nya människor?
Det här är ju trots allt vad jag ville.  Ändå är det så lätt att tveka...

Aldrig tidigare har jag sett mitt favoritband två gånger på samma vecka :)

Nu satt jag på tåget påväg mot sundsvall.
Det lämnade Umeå 9:15 och skulle vara framme strax före 12. Det var en bra tid tyckte jag, ingen stress eller oro för att det skulle hinna bli för många vid entrédörren så att jag skulle minsta min vanliga plats längst fram.
I Ö-vik fick vi veta att tåget skulle bli försenat till Sundsvall (och vidare), ett träd hade blåst över en elledning.
Efter en del väntan fick vi veta att tåget skulle ledas om till en tågbana via inlandet och det här skulle innebära en viss försening, men det fanns ingen anledning att byta till buss tyckte personalen.

Tåget backade en bit och var sedan påväg på den andra tågrälsen.
Relsen var avsedd för godstrafik så farten sänktes. Snart fick vi höra i högtalarna att vi nog skulle vara framma kring 14:30.
Det gick ett tag och sedan sprakade det till i högtalarna igen, nya bud. De beräknade att vi skulle vara framme först 16:30.
Och nu började jag att må dåligt....inte magsjuka, som tur var.
Men jag blev orolig och ledsen.
Då det kom nya bud med förseningar heltiden började jag att föreställa mig att de plötsligt skulle stanna och köra tillbaka till Umeå snart pga nya anledningar.
Jag pratade med Gustav i telefon och han försökte att lugna mig,
men det kändes bra så länge vi pratade och sedan blev jag helt själv igen i känslan av att inte ha koll på situationen.
Jag visste inte vart vi var eller varför allt skulle ta så lång tid. En resa på 3 timmar skulle plötsligt ta 7 timmar.

De mackor och dricka och godis som fanns på tåget fick vi komma och ta av gratis, men det var ju inte så mycket mat direkt.
Tilllslut gick jag och pratade med en i personalen om min oro och då visade hon på en karta var vi befann oss, hon förklarade tidsramen och allt. Det kändes något bättre då.
Då klockan var närmare tre sprakade det åter till i högtalarna och samma röst som tidigare hördes igen.
"Hej, det går som på räls det här!"
De hade sluppit stanna för ett mötande tåg som var inräknat i tidsplanen och nu skulle vi vara framme 15:45 istället, viket kändes mycket bättre ändå. Då gick det åt rätt håll!

Väl framme i Sundsvall tog jag en rask promenad upp till Tonhallen strax norr om Sundsvall där konserten skulle äga rum. Jag träffade min norska vän Tone där som redan var på plats sedan en timme tillbaka.
Hon hade träffat Ian där då hon kom (det hade jag också gjort om inte tåget blivit försenat).
Vi satt och pratade och väntade många timmar.
Det kom lite mer folk efter någon timme och förbandet gick förbi oss ett par gånger. Tone undrade hur de var och jag sa att de var helt ok faktiskt. Men jag hade ju bara hört dem live en gång och ljudet är ju sällan jättebra då förbandet spelar.

Jag köpte en till t-shirt med texten "I was there!", men nu med Sundsvall som tryck :)
Även Moa fick sig en Wings t-shirt!

Först kl 21: var det insläpp och trots att många ställt sig före så fick jag platsen jag siktat på :)
kl 22 var det dags för förbandet.

Christer från Sun Hill Production kom och ställde sig bakom oss och jag vände mig om.
Han berättade att han plockat reda på några reklamafischer från Sundsvall och att han låtit grabbarna i Europe skriva "Till Camilla" och sedan hade de signerat affischen. Den skulle jag få efter konserten :)
Då blev jag riktigt glad!! Så himla snällt!!

Jag hade hängt fram min banner/ lakanet med texten "Rock me like you never done before". Förbandet Night by Night kom ut på scenen och gitarristen kom ut på scenkanten precis där jag stod och sa "I will do that!!" :)
Sedan körde dom på. Det hade inte kommit så värst mycket publik än men jag stod och klappade, hoppade och sjöng med allt jag kunde trots att jag inte hört låtarna mer än en gång tidigare.
Då de hade spelat klart kom gitarristen åter igen fram till mig på scenen och såg till att jag fick hans plektrum :)

Nu kom Europe in på scenen!
Åter igen en grym spelning och den här gången filmades den också.
Jag hoppas att vi snart får veta när det materialet kommer ut!
Det blev lite knuffar och sånt ett tag men på det stora hela fungerade det bra att stå längst fram.
Efter konserten låg det en del plektrum i scendiket och jag hoppade snabbt över och plockade åt mig lite.
Jag gav två till Tone (Norum och Joeys), två till mig av samma sort och sedan gav jag bort en till ngn som bara sträckte ut sin hand :)

Vi väntade ett tag efter konserten och sedan kom Christian med min affisch, vilken fin grej att få sådär som tack för hjälpen med att sprida budskapet om att Europe skulle komma till Umeå :)

Vi gick ut från tonhallen och Tone ville vänta och se om grabbarna kom ut.
Vi träffade på Ian och lite senare kom även de andra...men de hade bråttom så det blev en hastig kram och tack för konserten. Innan vi äkte till hotellet.

   


Glada och nöjda somnade vi i var sin säng.

Efter några timmar smög jag ut ur hotellrummet och gick till tågstationen och åkte hemåt. Nu tog redan bara 3 timmar och hemma möttes jag av Elias och Gustav. Elias var alldeles salig som fått titta på tågen :D

Nu i efterhand jag har lyssnat mer på förbandet på Spotify och nu ångrar jag att jag inte köpte skivan på plats...
Den är inte så lätt att hitta på nätet. Och jag hade ju kunnat få den signerad, för grabbarna stod där den såldes och tog själva betalt.
Skivan är riktigt bra!
Bandet är relativt nytt men jag har letat runt för att hitta lite mer info om dom och sett några intervjuer.
De verkar ha härlig humor (sådär som Europe kan ha i intervjuer :) ) och det är alltid trevligt.
Jag har pratat med gitarristen en del på fb och han är trevlig.
Så nu bannar jag mig själv än mer som inte gick fram och snackade med dom då jag ändå hade dom framför mig i både Umeå och Sundsvall!
Kommer de till ngn festival i sommar skulle det vara kul att höra dem igen, nu när jag har mer koll på texterna.

Och Europe kommer till Upplandsväsby och spelar i slutet på Juli också...får se om jag tar mig dit :D

För några veckor sedan tyckte jag att det faktiskt var lite märkligt att det inte fanns någon reklam ute om att Europe skulle komma till stan i början av mars.
Jag kontaktade arrangörerna och undrade om de behövde lite hjälp att sprida budskapet.
Efter kontakt med mellanhänder fick jag en bunt affischer att sätta upp.
Dock var de för stora för att lagligt sätta upp på kommunens anslagstavlor, så jag kunde inte sätta upp så många.

En vecka innan spelningen i Umeå fick jag ett mail med förfrågan om jag ville sätta upp lite nya affischer och det ville jag ju såklart!
Vi hämtade upp rykande färska, snygga affischer som vi var runt i stan och satte upp lite överallt.
Eftersom att de hade rätt storlek (lite större än A4:a) så satte jag upp 4 i mitten på varje anslagstavla så att de skulle synas bra.

Den 5 mars närmade sig och jag började bli lite nervös.
Jag jobbade till 16:00 den dagen och insläppet skulle vara kl 18:00.
Hur skulle det bli?
Jag står ju alltid längst fram, tack vare att jag är ute i god tid och finns på plats flera timmar före insläppet.
Tack varje hjälpsamma kollegor så kunde jag sticka från jobbet redan kl 15:00.
Egentligen hade det inte behövs, för det fanns ingen kö alls att tala om...jag var först i ett par timmar :P
Men det var fantastiskt roligt ändå att vara ute i god tid.

Där jag satt kunde jag se en man och kvinna stå och prata om reklamaffischer och publiksiffror. Efter lite tjuvlyssning förstod jag att mannen var från Sun Hill Producktion, Christer, han som anliltat mig att sätta upp affischerna i Umeå.
Han tyckte att jag hade gjort ett sånt bra jobb att han bjöd på två fribiljetter till konserten, som jag gav bort till två jobbarkompisar. De skulle komma in lite senare.

När han pratat klart med kvinnan gick jag fram och skakade hand med honom och pratade en stund.
En annan kille dök upp och skakade hand med mig "Dig har jag sett på vår sida på FB!" sa han.
Och Christer sa till honom "Ja här har vi Camilla, den enda som jag litar på i Europe street team i Umeå!"
:)

Jag satte mig i entrén på Folkets hus då jag hörde musik från våningen ovanför.
Det var trummor och gitarrer.
Jag sneglade mot trappan och övervåningen.....fick jag gå dit?
Efter en liten stund smög jag upp för trappan och kom fram till ett par dubbeldörrar som stod uppställda.
Innan för dörrarna fanns en liten "hall" och sedan ett par dubbeldörrar till, men de var stängda.
Det var därifrån musiken kom.
Jag ställde mig utanför dörrarna och kände en glädje och värme sprida sig i kroppen, bara den där dörren fanns mellan mig och mina hjältar och nu kunde jag stå där och lyssna när de gjorde sitt soundcheck :)

När grabbarna spelat klart och jag stått och spelat in lite med min mobil gick jag ner till entren igen.
Då jag satt där och väntade kom en ung tjej och kille med kamera ut genom en dörr. De hade just intervjuat Europe efter soundchecket och stod och funderade på vart det fanns en Europeaffisch att filma.
Jag berättade att det fanns utanför Folkets Hus, det visste jag eftersom att jag satt upp dem själv ett par dagar tidigare.
De undrade om jag jobbade för Europe, men det gjorde jag ju inte...
Sedan tittade killen på mig och min Europe T-shirt och undrade om han kunde få ta en bild av mig och det var ju ok.
Han ställde fram kameran och sedan undrade han om det var ok att ställa några frågor också.
Jag var helt oförberedd på att bli filmad och intervjuad och det kändes lite stelt, men jag ställde ju upp såklart :)

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/europe-ume%C3%A5-%C3%A4r-en-partystad-2568161

Det började såsmåningom att komma lite mer folk och även mina kollegor dök upp.
Jag fick min biljett scannad först, sedan fick jag och mina två jobbarkompisar vänta ytterligare ett tag innan dörrarna till IDUN öppnades.
Jag ställde mig längst fram på den vanliga platsen och bara älskade den välbekanta känslan, lyckoruset som kom för att det snart skulle vara dags igen.
Snart skulle jag stå där, hoppa och sjunga med i alla låtar och visa mina hjältar att de har stödet, att det som de gör är riktigt bra!
 

Vilken kväll det var, vilken respons vi på första raden fick, vilket ÖS på scenen.
Det var riktigt grymt!!

http://www.youtube.com/watch?v=wK-7JVFB4P8

Då allt var slut hade jag fått mig två plektrum. Joey´s och Levéns och jag hade köpt mig en T-shirt där det stod "I was there" Idun, folkets Hus Umeå på ryggen. En tröja som endast fanns i begränsad upplaga i Umeå och inte gick att köpa senare.

 

Låtern "Bring it all home" spelades i högtalarna då konserten var slut och jag kände mig glad och ledsen på samma gång.  Det hade ju varit SÅ bra, men jag ville inte att det skulle vara slut redan.

En av mina jobbarkompisar som följt med blev riktigt biten av kvällen.
"Först nu förstår jag dig Camilla! Jag skulle gärna stå och köa med dig i flera timmar för att få vara med om det här igen!"
Härligt när någon annan är med om samma sak och får samma känsla :)

Dagen efter spelade vi Europelåtar på jobbet.
Strax innan jag slutade fick jag veta att det ännu fanns ståplatsbiljetter kvar till den sista spelningen i Sundsvall på lördagen den 8 mars. Jag berättade det för min jobbarkompis och hon sken upp, men sa sedan att hennes man som varit borta hela veckan skulle komma hem lördag kväll och han kanske inte ville att hon skulle åka iväg då.

Jag cyklade hem. Under kvällen berättade jag för Gustav att det skulle vara kul att få åka på Lördag, för det hade varit en så bra konsert och jag ville gärna få vara med om den igen!
Men samtidigt ville jag inte lämna honom själv med båda barnen sådär.
Gustav jobbade natt, mitt i natten vaknade jag av att Elias var ledsen och då han lugnat sig hade jag svårt för att somna om. Jag låg och funderade på spelningen i Sundsvall, om det skulle gå att lösa det praktiskt...
Då skrev Gustav "Åk på lördag, det ordnar sig hemma!"
Nästa morgon pratade jag med Moa och hon sa samma sak, åk!

Samma morgon beställde jag konsertbiljett och såg att en norsk tjej jag träffat tidigare skulle dit.
Jag kontaktade henne och hon sa att det fanns plats för en till i hennes hotellrum.
På fredag kväll kollade jag tågtider, skrev ner adresser och packade iordning för en tripp till Sundsvall.

Men på Lördag morgon fick Elias magsjuka och jag mådde också illa.
Ett tag stod jag och tvekade om jag skulle åka.
Gustav tyckte inte att jag skulle stanna för att Elias blev sjuk, men om jag blev sjuk själv?
Vad skulle vara värre...att inte åka och faktiskt inte bli sjuk...eller åka och bli det?
Till slut valde jag att åka ändå och snart var jag påväg.

Ja hej, här sitter jag i soffan ensam hemma denna fredag.
Det snöar ute, tvn är påslagen och det pratas mycket om Prinsessan Madelenes lilla bäbis som föddes denna morgon.

Jag jobbade i Måndags, men kände mig redan då ovanligt trött i kroppen.
Tisdag var min lediga dag och Elias fick vara ledig.
Men jag mådde inte bra då jag vaknade...jag mådde lite illa och kände mig småyr.
Då Elias skulle sova lunch behövde jag verkligen vila, men grannen spelade musik på hög volym och jag hann aldrig somna...
På eftermiddan kom huvudvärken igång och jag frös, skickade meddelande till min jobbarkompis att jag stannar hemma på Onsdag.
Jag hade hemsk huvudvärk hela natten och den fortsatte nästa morgon och under dagen och jag mådde väldigt illa.
Lunchen gjorde retur och jag ringde jobbet och sa att jag blir hemma resten av veckan.
Jag satte mig i sovrummet för att hålla mig från familjen då de kom hem.
Gustav sa till Elias att inte störa mig, för att jag mådde dåligt.
Då kom Elias till mig med en filt och sa "Mamma bläää"
"Jaa, jag mår dåligt" sa jag.
Då fick jag en kram och puss på kinden :)

Igår tog jag det lugnt hemma, orken fanns inte och jag blev fort trött än fast jag inte gjorde något.
Idag tog jag hand om Elias lämning och jag är glad att jag ska vara hemma för jag är så slut.
Märklig sjuka det här..

I helgen jobbar Gustav så jag hoppas att jag mår bättre och orkar mer då.
Vi får ta det så lugnt det går och hoppas att det går bra.

Oj vad det snöar nu.
Det är en annorlunda vinter.
I februari brukar det vara smällkallt i Umeå, men inte i år.
Det har väl varit -10 grader som värst. Och så fort det kommer lite snö, så blir det plusgrader så att det blir slask.
Det har varit vårväder större delen av februari, men helt utan sol än så länge.
Jag längtar tills molnen skingras och solen visar sig för oss igen.

Nu är nog hela familjen frisk igen.
Det är mest maken som varit dålig men det har varit långdraget allting.

Jag har gått ner i tid på jobbet och hoppas att det såsmåningom ska göra att stressnivån sjunker.
Det är mycket på jobbet och rätt intensivt även hemma, så jag behöver få möjlighet att hitta någon balans.

Elias har börjat prata mer nu, det är jätteroligt.
Han har inte varit särskilt intresserad tidigare, inte velat härma efter ord eller så.
Jag har börjat lära honom lite tecken och det är han lite nyfiken på faktiskt.
Han kan teckna "Mer", "Smör", "Mjölk", "bil", "Buss", "Traktor", "Hund" och "katt".
Han har även hittat på ett eget tecken för "Fullt". Om det är fullt med mat i munnen eller fullt med bilar i lådan tex.
Det hjälper honom lite iaf
Men nu har han börjat apa efter ord vi säger äntligen.
Han säger:  Tå-stå,   Itta-sitta,   Ny- Ny,   Mea-mera,   Då-gå,  Ditti-försiktig,  Ditta-Dricka,  Geka-leka

Det har kommit fler ord också, många vardagsord poppar upp. Inte klockent uttal men det är ju på gång nu iaf och det är härligt!

Han vill gärna att jag ska köra med småbilarna tillsammans med honom.
Oftast har han bara ropat "Mamma biiii!"
En dag sa jag till honom "Du kan ju prova att fråga snällt".
Sedan dess har han börjat lägga huvudet på sned och säga i en gullig ton "Mamma biii miii?" (Vill du köra bil med mig mamma?)
Det är lite svårare att svara nej nu ;)

Igår stannade jag hemma från jobbet.
Elias hade feber då han vaknade och Gustav hade kommit hem från nattens jobb vid 4tiden med feber.
Det var lika bra att vara hemma och ta hand om den lille så att den store kunde vila sig lite.
Småskrot med feber har betydligt mycket mer energi än stora :)

Jag följde med Moa till skolan på morgonen, hon hade med sig en låda med chokladbollar och en saftflaska till skolan för att bjuda klassen på.
Det var nu ett år sedan hon började i sin nya klass och det kan man ju uppmärksamma lite :)
Då hon slutade ringde hon och frågade om jag kunde komma och möta henne, eftersom att jag ändå var hemma.
När jag stod i hallen för att klä mig kom Elias springande och pekade på sin vagn "Mii dää".
Han ville följa med!
Vi hämtade Moa, gick till affären och handlade lite och sedan gick vi hem igen,

Igår började det äntligen att snöa också.
Den här vintern har varit märkligt. Vi bor i norrland och är inte vana att ha plusgrader i januari.
Nu får vi se om det ordnar till sig, det är kallare iaf och vitt på backen. Nu kan de små åka pulka äntligen!

Bäbäbii-racerbil

Det framåt, Elias är ingen hejjare på att prata än men att gå från att säga "wwwwooom" om bil till att plötsligt börja benämna bilarna som "bii" eller "bäbäbii" beroende på vilken typ av bil det är, det är ju ett framsteg :)

Igårkväll frågade jag om han kunde säga "Mmmmmoa", för han säger bara "Oa".
Han tittade på mig medanjag ljudade och sa sedan "mmmmmmm oa!" och såg väldigt stolt ut.
Sedan ville han att Moa skulle höra och att pappa skulle höra förstås :)

Han kan några tecken också

"hund", "katt", "mer" (vilket han kunnat sen han var väldigt liten), "traktor" (såklart), "äpple".
Jag försöker att lära honom tecken för "gubbe" och "bulle".
För när han säger "Bubbe" kan det betyda gubbe, tomte, bulle, bubblor, jordgubbe eller andra bär...
Så det skulle vara bra att börja skilja orden åt lite mer :)

Sen är det ju fantastiskt gulligt då han säger "jag älskar dig" på sitt eget lilla sätt :)

Vilka härliga dagar det varit!

Julafton firades föör första gången på hemmaplan.
Kring fyra på eftermiddan ramlade mina systrar, föräldrar och min farbror in genom dörren och det blev julmat tillalla.
Sedan delades det ut lite julklappar, det blev fika och efter det kom tomten (blocketfynd!) och delade ut resterande julklappar.

Än fast vi tänkt begränsa antalet så var det ingen som lyssnat på oss.
Vi gav inte ens allt till Elias, utan stoppade ner en hel del i en påse som vi la undan.
Han ville börja leka med varje ny sak han fick och blev så stressad av att det helatiden fanns en till julklapp att öppna...

Nästa år ska vi vara än mer tydliga med att antalet klappas ska begränsas, hellre några få som de verkligen behöver och önskar sig.

Men det var en härlig julafton iaf
Det var skönt att vara hemma hos oss med våra rutiner, barnens prylar och ha allt som vanligt omkring oss.
Allt kändes så mkt lättare :)

Nyårsafton firades med vänner till oss som kom hem från utlandet (2 veckor på jamaica) samma dag.
De har en son som är ett år yngre än Moa och en son som är ett år yngre än Elias, superkul för kidsen!
De blev bjudna på toast med skagen och stenbitsrom.
Sedan lax med philadelphia ost (vitlök o örter) samt ungsrostade rotsaker.
Till efterrätt blev det en vitchokladstårta med chokladbottnar och hallonmousse GOTT!
Vi gjorde även spagetti o köttfärssås till de av barnen som ville ha vanligt mat :)

Då vi lagt Elias närmare halv nio såg vi filmen Wall-E i biorummet.
Gästerna åkte hem närmare 22:30 och var mycket nöjda med kvällen.
Jag la isäng Moa men lovade henne att komma och väcka henne vid midnatt så att vi kunde kika på lite fyrverkerier.